Bibelkontraster

I min egen bibelläsningsplan befinner jag mig just nu bland profeterna. Så där har jag grottat omkring ett tag nu på sistone hos Jeremia och Hesekiel. Det har gått ganska långsamt helt enkelt för att jag inte klarar av att läsa för mycket om hemska domar på en gång. När man läser att Gud skulle vilja utsätta människor för hemskheter så man vrider sig av obehag när man läser om det då börjar man ju fundera en del. Senaste kvällarna har jag avslutat med NT-läsning innan jag somnar och det ger en så totalt motsatt känsla inombords. Man undrar ju hur det egentligen går ihop - alla de där hemskheterna som räknas upp i GT, tillsammans med den totala kärleken presenterad i Jesus. Läste för ett bra tag sedan nu lite på den amerikanska pastorn Gregory Boyds blogg där han resonerade kring detta. Det sista jag läste av honom där var att han kommit fram till att det kanske faktiskt är så att dessa beskrivningar av Gud i GT finns där just för att vi ska fundera och för att vi ska inse att vi själva tycker det är alltför hemskt och att om Gud är så mycket mer kärlek än vi människor så kan Han inte vara på det sättet. Det kan inte vara Hans vilja. Lite så. Veta kan vi ju förstås inte just här och nu. Men det vi vet som Bibeln faktiskt säger (Heb 1:3) är att Jesus är en avbild av Guds väsen. Och Jesus Han är allt annat än den bild man kan få av Gud utifrån domarna i GT.

För övrigt har jag väldigt svårt att förstå att det finns så många som tycks mer upptagna med att hävda sig själva och peka ut vilka andra som inte kommer till himlen o.s.v. än med att fundera över den egna resan dit och om man verkligen förstått poängen. Vad vore det för positivt med att få snarare än många får komma till himlen? Inget alls. Dessutom inser man ju att ju smalare man gör porten till himlen desto större är risken att man själv inte kommer in om man råkar hamna lite på tvären i livet.